Arbetet med planering och strukturering av dramaturgiska strukturer och utforskande av gestaltningsformer ser olika ut beroende på målet med produktionen, och kan, som ovan beskrivits, på många sätt kopplas till det aktuella musikaliska idiomet. Vi grundlägger berättandestrukturer och väljer sceniska tekniker för föreställningen. Vi arbetar hela tiden med att skapa nya former för hur vi berättar och gestaltar musikdramatik, och kombinerar gärna gamla tekniker med nya. Centrala frågor för oss i repetitionsarbetet är: Hur gestaltar vi relationer? Hur kan vi vara tydliga och ändå lämna mycket spelrum för varandra? Hur kan vi inom ramen för denna form ta vara på och arbeta med opera på olika sätt? Med vilka medel gestaltar vi miljö?
Inspirationskällor är bland annat Aristoteles’ dramaturgi. I längre operor använder vi ofta en grunddramaturgi i fem steg: anslag, presentation, konflikt, vändpunkt och avslutning i kombination med våra kunskaper om operarepertoar. Det kan ofta handa om att skapa en plattform, introduktion av karaktärer, problem och friktionen melllan motståndarkrafter, eventuell lösning av problemet och en tydlig avslutning av scenen. Vi hämtar också inspiration från rörelse och dans, storytelling, gestaltning av opera och annan vokalrepertoar, poetiska, icke-berättande former, drama, skådespelarmetoder, clownteknik, modern improvisationsteater och film.
Då improvisatörerna själva skapar den dramaturgiska strukturen genom valet av sceniska och musikaliska handlingar inom ramen för de improviserade scenerna, är dessa element sammankopplade i operaimprovisation och lyrisk improvisation. Utgångspunkten för en operaimprovisatör i en scen är att definiera situationen, sin egen funktion i rollen och hur situationen utvecklas. samtidigt som hon/han söker tolka de andra improvisatörernas intentioner och viljor, sett ur musikaliskt och sceniskt perspektiv.