En stor del av arbetet fokuserar hur vi tilltalar publiken och vad vi ska be dem om som incitament till scenerna. Ska vi be om ett rum/en plats, en relation, en musikalisk stil, ett problem, en tid på dagen eller en dröm? Det vi frågar om styr sedan hur vi gör anslaget, alltså med vilken teknik och från vilken utgångspunkt vi börjar scenen. Ett tecken på detta är att vi mycket noga inför varje moment överväger hur tilltalet ska vara och om vad vi ska ställa frågor till publiken. Inför föreställningar och framträdanden tar vi fram ett spelschema i form av olika tekniker/games som vi finner lämpar sig för tillfället, och fördelar vanligen introduktionen av dem, där konakten med publiken ingår, mellan oss. Sättet att fråga och ta kontakt med publiken inför respektive game har vi arbetat fram under tidigare repetitioner och diskussioner. Ibland genomför vi intervjuer med individer i publiken, eller bjuder in dem att komma upp på scenen.

Sett ur ett kommunikationsperspektiv är tilltalet central för hur föreställningen kommer att utvecklas, eftersom vårt förhållningssätt skapar olika typer av förväntningar hos publiken. Ju mer allvarligt ett tema är, desto mer distans skapar vi oftast till publiken i föreställningssituationen. Sett ur ett dramaturgiskt perspektiv är det viktigt att skapa tydliga incitament till scenerna. Det är också viktigt att under repetitionerna pröva olika vägar, för att se vilka typer av svar som leder vart, när vi använder dem inom ramen för operaimprovisation med våra tekniker. Målet är att genom detta arbete skapa tydliga kommunikationsplattformar för dialogen med publiken, där vi som improvisatörer vet vad vi ska fråga, och hur vi kan bearbeta de svar vi får. Vi som improvisatörer vet vad vi behöver, vad som ger oss mest som ingång i en improvisation. Det kan vara en plats eller en handling av vardaglig karaktär. Undantaget är games som ”historisk opera”, eller sagoinspirerade berättandetekniker, där anslaget indikerar genren.

Se här för några olika varianter på publiktilltal i olika föreställningssituationer och -koncept.

Publikens medverkan i improvisationernas incitament härrör ur en kommunikations-plattform där publiken görs till medskapare, vilket skapar möjligheter, men också begränsningar. När en person i publiken uttalar ett förslag i salongen är det ett förslag till oss som improvisatörer, en överenskommelse med oss, som vi blir förbundna att förhålla oss till på flera sätt. Det blir en slags offentlig talsituation där personen blir synlig inför de andra i publiken, vilket kan vara ovant, framför allt för den som är van vid den publika kontexten vid klassiska konserter och opera. Eftersom det vi gör är kopplat till den ’synliggjorda’ personens förslag är det viktigt att vi förhåller oss tydligt till förslaget. Om det är av mer personlig karaktär blir det viktigt att förhålla sig med respekt till ämnet och därmed indirekt personen som erbjudit förslaget, eftersom denna nu är offentliggjord inför den övriga publiken. Om vi får skriftliga förslag från publiken är det lättare att förhålla sig fritt till dess innehåll, dock inte om det är en ung publik, då det är än viktigare att vara noga med hur förslagen förvaltas.