Tarling framhåller i boken ”The weapon of rhetorics” (2004) klassiska författares konsensus när det gäller formen för alla klassiska tal: den kan rubriceras i termer av att ha början, mitt och slut. Samma delar rubricerar Aristoteles (1961) som dramaturgins huvudkomponenter. Tarling citerar Quintilianus som menar att det är en naturlig struktur, även använd av såväl outbildade personer som barbarer och slavar. Huruvida kvinnor inkluderas i beskrivningen må vara osagt, men jag väljer i min läsning en eklektisk tolkning, för att kunna relatera till min egen verksamhet som operaimprovisatör. Klassisk retorik är ett brett område med en flertusenårig historik och omfattande tekniker på olika plan, när det gäller exempelvis framförande, struktur och memorering. För att få en bild av retorik ur ett performativt perspektiv väljer jag att undersöka hur ett klassiskt tal se ut. Enligt Nationalencyklopedin skulle ett konstfullt tal i sin uppläggning (dispositio) ha sex delar: ”en inledning som väckte intresse och välvilja, en ”berättelse” som tecknade bakgrunden, ett påstående, en rad argument som syntes bekräfta detta, en vederläggning av argument mot påståendet och till sist en sammanfattning av alla argumenten och en sista kraftfull vädjan till åhörarna. Tarling skriver att presentationen (exordium) skulle blidka åhörarna och fakta uttalas (i narratio) för att informera/underrätta dem, medan talaren i den tredje delen, uppdelningen (divisio/partitio), skulle räkna upp kommande viktiga saker för lyssnaren att beakta. Därefter följde bevisföringen (confirmatio) där de egna förslagen bekräftas, vederläggningen av argument (confutatio/reprehensio) samt avslutningen (conclusio) för att friska upp minnet hos publiken och vädja till deras känslor. Jag väljer att ha med båda beskrivningarna, då jag anser dem komplettera varandra.
Nedan följer en analysetyd där jag analyserar en improviserad aria ur främst retoriska och dramaturgiska perspektiv, och lite schematiskt även musikaliskt och handlingsperspektiv. I en aria om ett vardagligt problem ber vi publiken om en liten detalj som irriterar i vardagen. Tonspråket är allra oftast romantiskt, inspirerat av tonspråk från tonsättare som Verdi eller Tjajkovskij. Dramaturgiskt brukar vi vanligen börja med att etablera en plattform som är mycket ljus och positiv, musikaliskt i dur, och sång med en lyrisk karaktär, för att ”skapa fallhöjd”. Kanske det kan jämföras med en trop i retorik (Tarling), att söka skapa en sträcka mellan början och målet, i form av det vardagliga problemet? Mitt i den positiva stämningen kommer problemet, oväntat, musikaliskt ofta i recitativ. Så blir det en tid för reaktion, där den musikaliska gestaltningen vänder och blir dramatisk, i moll. Mot slutet eskalerar dramatiken i gestaltning och tonspråk och arian slutar i tragedi.
Jag gör här en kort beskrivning av ovanstående aria där jag söker finna olika retoriska och musikaliska strategier och jämföra med den dramaturgiska strukturen.
Conny spelar en 13 sekunder lång inledande del, som ett musikaliskt anslag, en lyrisk del i G-dur. Quintillianus jämförde den inledande delen med ett preludium spelat på lyra före en tävling. Inledningen skulle hållas enkel, utan ornament, för att fånga publikens uppmärksamhet (Tarling, 2004). Sedan följer en presentationsdel, där jag etablerar en bild av en solig morgon, och uttalar fakta som stärker detta (”Kaffebryggaren, redan förberedd”). En narration ska vara tydligt och enkelt framförd, för att framhålla fakta, men gärna varieras, dock utan alltför starka känslouttryck eller stor dynamik (Tarling, 2004). Om spänningsnivån höjs för tidigt kan det enligt henne leda till att ytterligare utarbetning kan bli långtråkig. Musikaliskt består presentationen/narratio av två delar, en fortsättning på G-durpartiet i cirka 50 sekunder, och därefter ett 24 sekunder långt recitativ med en klimax i form av en lång ornamentering på ordet ”egen” i meningen ”… för en egen stund, innan mina sju barn vaknar…” Jag ser hela presentationen som en trop; en fördröjning i form av en positiv bild, som målas upp för att skapa maximal kontrast till det som följer.
Sedan kommer plötsligt problemet, den dramatiska konflikten, ungefär en och en halv minut in i improvisationen: tidningen ligger inte på hallmattan. Det blir nästan tyst, Conny spelar mycket svaga ackord i tvåstrukna oktaven (med ljus klang) och jag tittar ned mot golvet, och sedan upp mot publiken med en fråga: ”Vad är detta?” Att leda lyssnaren åt ett förväntat håll och sedan oväntat göra något annat, är enligt Tarling ett retoriskt stilistiskt sätt att behålla lyssnarens uppmärksamhet. En oväntad tystnad kan också användas, för att chocka eller roa lyssnaren, särskilt efter en lång del där spänning byggts upp mot en väntad slutledning.
Ett recitativ börjar (”Min hallmatta är tom…”) som böljar fram och tillbaka i dynamik och intensitet, vilket kan motsvaras av olika talhandlingar; ifrågasätta, leta, hoppas, anklaga, som ett nytt sätt att uttala fakta som beskriver situationen. Vid textraden ”Så detta är tacken” inser personen faktum, och på nästa fras, ”Ingen tidning!” fungerar ordet ”ingen” dramaturgiskt som en överledning, där jag sjunger med melismer, i forte. Den här frasen menar jag kan ses som exempel på ytterligare en bevisföring, fast nu som saker förhåller sig på riktigt, och även pathopeia, en teknik där talaren visar starka känslor, för att påverka lyssnaren (Tarling, 2004). Detta är dramaturgiskt sett vändpunkten. Conny börjar spela i ackordisk, dramatisk Verdi stil, med tremolo i basen.
Så kommer nästa del, där jag förbannar alla. Retoriskt sett följer sedan ytterligare en narrativ del, där personen räknar upp fakta och beskriver hur tillvaron faller samman (”Kläderna blir skrynkliga”). Den avslutas i en uppsamlande oktavrörelse hos Conny, vilket motsvaras av texten ”och hoppa”. Sedan kommer b-delen, en marsch i e-moll, där jag ber om ”en enda stund” för mig själv. I bevisföring räknas alla argument för detta upp, och marschen ”går på stället” i H-dur, dominanten, med tersen i basen, i en uppräkning, med början ”Jag är… kvinna ”.
Vederläggningen kommer i texten ”Det enda jag ber om, kan jag inte få” och motsvaras av avslutningen i den dramaturgiska modellen. Det retoriska avslutningen infaller lite senare, vid ”kan jag inte få..” och med Connys avslutande, markerade kadensackord i forte, före det avslutande e-mollackordet med tremolo i basen.
Tarling (2004) beskriver olika retoriska strategier, eller stilistiska grepp, som användes i syftet att påverka lyssnaren till att förstå något, eller att bli berörd känslomässigt av en levande bild. I musik kan detta manifestera sig i två kontrasterande idéer (olika i rytm, tessitura, tempo och modus) som placeras nära varandra. Hon nämner en vanligt förekommande retorisk teknik; att använda kontraster, som liknar målartekniken chiaroscuro (kontraster mellan ljus och mörker). Jag menar att denna aria om ett vardagligt problem utgör exempel på såväl kontrasterande idéer som trop, nämnd ovan, och kontrastanvändning, när det gäller den övergripande formen, med en början i lyrisk stil i dur, en vändpunkt och en avslutande, dramatisk del i moll, vid sidan om andra drag, som pathiopeia. Jag finner också att arian på många sätt följer den retoriska strukturen för ett tal. Det här kan enligt min mening ses som en improvisation där retoriska grepp använts. Jag har läst om retorik under sommaren/förhösten 2011, så dessa grepp användes inte i syftet att pröva uttalat retoriska tekniker i improvisationen, som gjordes i mars.